MÅLERIETS MAGI

Inför en riktigt bra målning räcker inte språket till. Vad är det som gör detta till ett så storslaget måleri? Visst, vi kan beskriva motivet, konstnärens intentioner, vi kan berätta om själva hantverket, färgbehandling. Vi kan beskriva vad vi ser, fördjupa oss i detaljer och i delar av målningen. Men ändå når vi sällan ända fram, ner i måleriets essens.

Konstnären själv – Sture Meijer - har naturligtvis inget svar. I målningen finns nedlagt konstnärskapets alla erfarenheter, hans förvärvade kunskaper och behärskningen av uttrycksmedlen. Många gånger behövs det ett helt konstnärsliv för att nå dit.. Här finns friheten, avspändheten, lekfullheten och fräckheten och samtidigt en motivkrets som släpper fram och frigör alla dessa förhållningssätt, tänjer gränserna ytterligare. Intensitet och skärpa paras med förundran och steg ut på osäker mark och en märkbar förtjusning och överraskning över vad som ”blir” på duken. Närmare än så kanske vi inte kommer den märkliga magin i Sture Meijers måleri. Det finns alltid något ”ytterligare”, något som delvis kan avtäckas hos den mottaglige betraktaren. Men det finns ändå ständigt något kvar som inte låter sig infångas.

I snart sextio år har Sture Meijer målat. Och hela tiden utvecklas konstnärskapet, blir friare och rörligare och paradoxalt nog ljusare. Måhända var motiven under 1990-talet mörkare och mer hotfulla. Nu är färgskalan högre, skymningen har efterträtts av dagsljuset.  Han stjäl friskt ur sitt arkiv av personager och skisser, men ger figurerna nya roller och nya sammanhang att verka i.

Ändå är temat detsamma – människans existentiella villkor, där samma frågor förmodligen alltid har ställts i människans historia.

Det är en värld i ordlöshet och tystnad. Den är vänd inåt, mot människans djupaste skrymslen, mot själva urpunkten och den existentiella tillvarons källa. Måleriet beskriver och bearbetar vad det är att vara människa. Här står tiden stilla – eller rättare – här finns alla tider. Allt är allmängiltigt. Här känner vi både igen oss och känner oss främmande. Det är ett öppet måleri utan något som helst visir: Vi kan läsa in både oss själva och andra, vi kan tolka in aktuella världshändelser, likaväl som vi kan se det som inåtvända betraktelser.

Det är både samhällstillvända bilder och bilder som kan betraktas som vända från världen.

Göran Hillman

Oktober 2009